– Jag var ingen uteliggare. Jag hade både barn och jobb. Men när jag drack då jävlar, då kunde jag dricka i flera dagar, berättar Anne-Marie Rönnebrink, 58 år, alkoholterapeut och nykter sedan 1987.
Hur kom det sig att du blev alkoholterapeut?
– Jag blev alkoholterapeut i slutet av 80-talet. Jag jobbade i psykiatrin på den tiden och lyssnade på en behandlare om alkohol och uppväxt. Jag kände igen mig och sökte sedan jobb på det enda behandlingshemmet som drevs i kommunalregi i Ö-vik. Jag fick jobbet men en kollega såg att jag inte var riktigt torr bakom öronen. Jag fick åka på 12-stegsbehandling och kom tillbaka för att gå på AA-möten tillsammans med mina egna klienter. Så sjuk kan man vara i den här sjukdomen.
När började du dricka?
– Väldigt tidigt. Jag var i 12 års åldern och på landet i Nordingrå. Det var ingen som visste att det var farligt att dricka. Det söps ganska ordentligt i stugorna. Jag var en produkt av min uppväxt. Jag var äventyrlig, utåtagerande och orädd. Jag ville göra som de vuxna på något sätt. Jag blev även tidigt mamma. Jag har alltid haft bråttom, en spänningssökare men med ett stort hjärta och mycket empatisk. Jag kommer ihåg om någon var dum med någon, då kunde jag springa ikapp och ge igen. Jag slog tillbaka, det var ingen som vågade reta mig.
Vilka nackdelar upplevde du med ditt drickande?
– För mig blev det mest konsekvenser, jag visste ju att det blev tokigt när jag drack. Men inte alltid, då kunde jag säga att det gick bra. Du vet ju aldrig när det går över styr. Det är som att kasta en sticka mot ett oljefat. Du vet aldrig om det kommer att explodera eller inte. Jag förlorade helt kontrollen.
– På den tiden var det till exempel checkhäften som gällde. Jag visste att jag hade 500 kronor på checkhäftet, men när jag var ute hade jag 50 000 på checkhäftet. Jag tog taxi, drack och bjöd stort i baren. Jag hade ju en familj att försörja men det tänkte jag inte på när jag drack. Banken ringde och sa att de inte kunde läsa vad det stod på checken för jag var så full när jag skrev under samt att det inte fanns teckning på kontot. En gång fick jag ringa svärmor och låna pengar för att fixa skulden. Det var verkligen skamfyllt.
Vad fick dig att sluta dricka?
– Jag blev konfronterad av min familj och min arbetsgivare. När jag kom hem en kväll och hade de fixat ett behandlingshem i Uppsala. De gjorde en intervention. Jag fattade ingenting i två veckor. Jag var helt omtumlad. De här måste jag kunna ordna själv, tänkte jag. Men sedan fattade jag att jag var lika sjuk som de som jag först hade behandlat.
Hur ligger nivån för riskbruk i Sverige?
– Vi gissar att den ligger på tio procent men då tillkommer andra missbruk som droger, shopping, spelberoende, sex, mat, digitala medier, med mera.
Vilka samhällsförändringar har du sett de senaste åren?
– Förr dracks det mest på helgerna, nu dricks det även under veckorna. Ett glas vin efter jobbet är vanligt. Det har blivit mer liberaliserat, utan att vi tänker på det kommer vi snabbt upp i riskbruksenheterna som ligger på nio glas i veckan för kvinnor. Nio glas per vecka är ett riskbruk, det är viktigt att komma i håg. Alkohol är inte normalt för vår kropp och hjärna. Det är ett sinnesförändrande medel, vi ökar dosen när toleransen ökar för att få effekt. Det kommer smygande och till slut går det inte att kontrollera.
Vilket råd vill du ge till någon som vill dricka mindre?
– Ta en timeout från alkoholen på minst en månad och ännu hellre tre månader först då kan du se effekterna av ditt alkoholstopp. Du behöver inte bestämma dig för att stoppa ett helt år. Gå på vårdcentralen och gör tester så får du veta hur din hälsostatus. Det finns mycket bra hjälp att få genom ditt företag även om du inte har stora problem.
Läs fler personliga berättelser här.