Kallsvettig stapplade jag på darriga ben till toaletten. Hela rummet gungade, och illamåendet vällde upp inom mig. Det fanns ingen återvändo. Jag hängde över porslinskanten och lät gårdagskvällens dyra droppar rinna ut i avloppet – igen.
Det var en vanlig lördagsmorgon. Precis som så många gånger förr.
Fredagsmyset hade gått överstyr. Igen.
Jag skulle ju bara ta ett glas vin. Bara koppla av lite efter en stressig vecka. Men ett glas blev två, blev tre… och sedan var flaskan tom. Och eftersom kvällen ändå redan var förstörd, varför inte toppa med en starköl eller två?
Samma visa. Samma ånger. Samma trötthet i kroppen och i själen.
Jag var så trött på att vakna med en mun som kändes som sandpapper och ett hjärta som bultade som en trummis på speed. På att behöva skämmas inför min familj och låtsas som om allt var normalt. På att ständigt försöka räkna ut exakt hur mycket jag hade druckit kvällen innan. På att tvinga mig själv att vara normal när allt jag ville var att krypa ner under täcket och försvinna.
Sista gången jag drack
Den morgonen, den där första oktober 2016, kände jag något jag aldrig känt förut: Jag var klar. På riktigt.
Inte för att jag hade nått en katastrofal botten. Inga förlorade jobb, ingen rattfylla, inga skandaler.
Men jag var less. Less på att lägga så mycket energi på att styra, kontrollera och kompensera mitt drickande. Less på att aldrig känna mig helt fräsch. Less på att alkoholen alltid lurade i bakgrunden, som en skuggfigur jag aldrig blev av med.
Så jag bestämde mig. Jag utmanade mig själv att sluta dricka i en månad.
Och den månaden blev till 100 dagar. Sedan ett år. Och till slut ett helt nytt sätt att leva.
Idag har jag ingen relation till alkohol. Och jag saknar den inte. Men vägen dit var inte spikrak.
Det svåraste var inte att sluta – utan att fortsätta att inte dricka
För det var inte bara en vana jag bröt. Det var en hel identitet.
Jag var ju ”den som kunde hantera det”. Den som var social, rolig och ”drack som alla andra”. Jag var inte den som hade ett problem – eller?
Men varför var jag då så upptagen med att planera när jag fick dricka nästa gång? Varför kändes tanken på en middag utan vin som en förlust? Varför kände jag så ofta ett sug efter att bara ta ett glas, bara koppla av lite?
Det var den insikten som fick mig att vakna.
Jag var inte en extremdrickare. Jag var ingen typisk alkoholist. Men alkoholen tog mer än den gav. Och jag förtjänade bättre.
Du behöver inte nå botten för att sluta
Jag vet hur det är att leva i gråzonen. Att inte vara den som dricker mest, men ändå känna att alkoholen har för stor makt i livet. Att försöka dricka ”lagom”, men aldrig lyckas hålla sig där.
Det tog mig 40 år att inse att jag förtjänade något bättre.
Men du behöver inte vänta så länge.
Om du känner igen dig i det jag skriver – om du också är less på att alkoholen stjäl din energi, din glädje och ditt välmående – då är det dags att göra något åt det. Att sluta dricka är inte en förlust. Det är en frihet.
En frihet att vakna pigg och stark. Att ha energi till det du verkligen vill göra. Att inte längre behöva oroa dig för hur många glas det blev igår. Och du behöver inte göra det ensam.
Ta ditt första steg idag
Jag heter Ingela Hjulfors Berg och är Sveriges enda certifierade gray area drinking coach av Jolene Park. Jag hjälper kvinnor som du att ta kontrollen över sitt drickande innan det går för långt.
Boka ett gratis 30-minuters samtal med mig och ta reda på om det här är rätt väg för dig. Du behöver inte nå botten för att kliva av. Men du behöver bestämma dig.
Är du redo?