Vem är en beroende? Vi som är ”beroende” – vi behöver inte fundera särskilt länge på den frågan. Vi vet. Men de som inte är beroende – är det någon som egentligen förstår? Eller behöver de egentligen veta?
Jag är en beroende. Jag behöver inte fundera särskilt länge på frågan. Jag vet. Hela mitt liv under en period ägnades åt att använda, eller hitta medel att skaffa mer. Alkohol, eller droger. För mig är det samma sak.
Bristande konsekvenstänk
Jag växte upp i en helt ”vanlig” familj, vad nu det egentligen är? Mamma var frisör på i den lilla orten Storuman i södra Lappland, pappa ritade hus – båda drev egna företag. Jag har en bror, vi hade hundar, jag hade idrotten, skolan, kompisar. Jag lyckades utomordentligt med allting, till synes, förutom diverse impulsiva drag, eller bristande konsekvenstänk. Jag utbildade mig på universitet, jag har haft höga chefspositioner, jag kan tala en massa språk, och har oerhört lätt att lära. Ingenting kan man väl egentligen säga fanns som flaggade, om man inte är väldigt insatt i hur en beroendeperson fungerar.
Förstörde allt på fem år
Jag förstörde hela min tillvaro på ungefär fem år, och det började några innan jag fyllde 40 år. En olycka som kunde ha förlamat mig gav mig tillgång till diverse preparat alldeles gratis, gjorde att det eskalerade fullständigt, även om jag så klart hade petat i mig en och annan tablett även innan det. Sedan kom skilsmässan, konkursen, att jag blivit ensam mamma tio år tidigare, sorgen – livet innan kom ikapp. Det är klart att det fanns tecken innan – ett ständigt festande, från 20-års ålder och en inre rastlöshet som aldrig gick att mätta.
Blev en ”hemmapundare”
Men jag låg aldrig på parkbänken. Jag var aldrig helt utslagen. Jag var inte på stan och härjade runt och störde kunderna på Coop. Sanningen är att många av oss – särskilt kvinnor i min ålder, kring 40-strecket – vi är hemmapundare. Ensamma, tomma inombords, med recept på tabletter på Apoteket, och konstiga i huvudet – helt isolerade från omvärlden. Några få brukar känna till hur illa det egentligen är. Resten av omgivningen förstår bara att det är något konstigt. Ingen vet, utom den isolerade beroende, helt fast i sin sjukdom, hur demonerna sköljer över hela ens person, och hur man bara vill få tyst på det ständigt snurrande huvudet, och bli av med sig själv. Jag försökte medvetet att bli av med mig själv jag med – jag trodde att demonen skulle dö med mig.
En smal stig från helvetet
Jag är en av de som fick nåden att överleva och idag har jag snart tre år nykter och drogfri tid. Det visade sig att det fanns människor, som visste hur de här mörka platserna jag varit på i mitt huvud, såg ut. Som hade kommit därifrån och inte dödat demonen – men lärt sig att hålla den på sin plats. Jag räddades av människor som gav mig verktyg att hantera det.
En tillfrisknande beroende, det är människor som varit i helvetets eldar och kommit tillbaka och jag är faktiskt en av dem. Jag kom tillbaka. Det är faktiskt ingen självklarhet att man hittar den där smala stigen från helvetet. Jag fick rätt karta. Tack för det.
Kicki Viklund arbetar som beroendebehandlare på ett behandlingshem för kvinnor i Västernorrland. Hon har sin rötter i Lappland men bor med sin familj i Kramfors. Följ Kicki Viklunds vardag på instagram kicki.viklund