Selfiedags: Amanda Kernell och jag.
I går kväll såg jag Sameblod, årets samiska film på Vävenscenen i Umeå. Svenska, menar du väl? Nja, snarare samiska. Det är regissören Amanda Kernells första långfilm. Vilken debut! Hon får högsta betyg på alla festivaler den visats. Det är mäktigt. Dessutom är hon ju också same med en samisk pappa och svensk mamma. Jag har känt henne sedan hon var 20 och en briljant kortfilmsregissör redan då. Nu har hon gått Danske Filmskolan och ska ta världen med storm med sina relationsdramer. Det är hon expert på.
Filmen Sameblod handlar om hur samerna bemöttes med förakt under 30-talets rasbiologiska tidevarv. Men filmens berättelse tillhör de eviga om människans nyfikenhet att upptäcka livet och samtidigt förlora sin flock. Jag tänkte flera gånger under filmen att sameflickan Elle-Marjas öde var mitt. Som när jag drog till Frankrike som 18-åring och kände mig hopplöst oerfaren och borttappad bland överklassen i Paris, eller kanske är det min mammas berättelse som skildras? Mamma som lämnade livet i Vasa skärgård i Finland på 50-talet strax efter kriget. Hon sålde sin sandstrand med västkustläge för ett visum till Sverige för 20 000 finska mark. En förmögenhet på den tiden.
Men om hon inte hade gjort det hade jag antagligen inte funnits, eller? Trots att jag är född i Sverige och har levt hela mitt liv här ( förutom några år i Frankrike) så anses jag vara utlänning då båda mina föräldrar är från Finland. Jag är en blatte.
Mamma och pappa var finlandssvenskar. Nästan som svenskar fast finska. Jag är Sverigefinne och det var de också. Men att tänka på mig som själv som Sverigefinne är det först i år som jag har börjat göra. Och det är ju passande då Finland firar 100 år av självständighet från Ryssland. Eller 100 år sedan de vita vann emot de röda i inbördeskriget 1918. Fast det låter bättre och snällare att säga Frihetskriget. Det låter lite mer heroiskt. Inte så blodigt. Förvirrad? Det är jag med. Sverigefinne eller inte, jag är född på Västerslätt i Umeå. Det vet jag i alla fall.