Det var ett märkligt och ett oväntat meddelande jag fick för ett par veckor sedan. Min foster-morbror hade dött på Kanarieöarna. Det var lite oväntat.
Men eftermälet var desto märkligare.
Eftersom vi inte var nära släkt, eller egentligen inte biologisk släkt, så hade myndigheterna haft svårt att hitta någon släkt alls i Sverige.
UD, Interpol, finska polisen och Umeå kommun gjorde ett grannlaga jobb i att hitta anhöriga och hamnade till slut hos en kusin till mig i Finland.
Och samtidigt satt jag ute i Holmsjön och tänkte att snart kommer väl Bengt förbi och hälsar på. Men inte dök han upp.
Han var så som person. Han kom cyklande så fort snön tinat på våren och gick utan att knappt säga hej då. De sista åren i sitt liv blev han faktiskt lite bättre på att säga hej då. Jag hade nog läxat upp honom för det.
När han skulle åka till Kanarieöarna i slutet av mars ringde han faktiskt mig och berättade att han skulle åka ned. Det lät ju skönt och det unnade jag honom verkligen. Han hade lite svårt med balansen och värme skulle göra honom gott, tänkte jag. Han åkte till södern så ofta han kunde.
Två dagar efter sin ankomst hade han dött i hjärtinfarkt. Det läste jag i det spanska obdukionsprotokollet.
Att vara ensam är stigmatiserande
Han var mycket ensam, sa grannarna till mig. Jo, det visste jag också. Och att vara ensam är lika stigmatiserande i människors ögon som att vara alkoholist.
Jag har tänkt mycket på ensamhet de senaste dagarna.
Och jag blev rejält sorgsen över tanken på att hans 81-åriga liv var på väg att bli en parentes i historien. (Det är i och för sig alla våra liv. Parenteser.)
Det är i det mellanmänskliga som vi blir synliga för varandra, att vi har levt ett liv. Kanske är det därför jag skriver det här för att göra både honom och mig mer levande. Eller få uppleva evigheten på sociala medier.
Han var inte ensam
Jag bestämde mig för att skriva Bengts nekrolog och sätta in en dödsannons. Även om han föddes på Västerö i Finland så hade han ju vuxit upp med min mamma och bott större delen av sitt liv i Umeå. Han var en karaktär som många träffat och pratat med någon gång. Och han tillhörde ju definitivt familjen och var umebo sedan länge.
Ingen vill ju bara vara en parentes i historien. Vi vill ju alla ha spelat huvudrollen i våra liv. Och det hade även Bengt gjort i sitt liv.
Han var ingen enstöring.
Han var inte ensam.
Han är jag och jag är han. Och tvärtom.
Såg nästan ut som Elvis
Det här fina kolorerade porträttet på dig, Bengt, behåller jag som ett minne. Jag är ganska säker på att det är tagit när du kom till Sverige på 60-talet 23 år gammal för att söka jobb. Du ser nästan ut som Elvis. Stilig med slips och allt.
Porträttet står nu placerat hemma hos mig tillsammans med din röda cykel. Bara så att du vet. Vi lovar att ta sköta om den.
Vi ses på begravningen i Finland i juli.
Vill du läsa nekrologen så hittar du den här: http://bit.ly/2JC5wc1