En månad har gått sedan uppropet #metoo om sexövergrepp mot kvinnor spred sig i över världen. Den har nu nått massor av branscher i Sverige. Och vittnesmålen lär inte vara över än på bra länge. Vilken möjlighet! ,säger jag. Nu har vi chansen att skapa nolltolerans för tystnadskultur, sexism och alkohol på jobbet.
Jag följer debatten om #metoo på nära håll och är djupt tagen. Alla kränkande berättelser river i mig. All ångest, hot och sorg, som så många kvinnor tvingats bära på i åratal utan att få hjälp att bearbeta, väller nu fram.
Jag har inte själv blivit sexuellt trakasserad i min karriär som journalist och kommunikatör, men däremot har jag blivit sexistiskt kränkt nästan varje dag både i stort och smått. Det är så vardagen ser ut för oss kvinnor som vågar sticka ut hakan och peka på oförrätter. Och jag är ju sån. Det är mitt jobb.
Kommunikation ska skapa förändring annars kan jag lika gärna lägga av och sortera gem istället.
LÄS MER: Sex tips på hur en trygg arbetsplats skapas för alla
Jag kan inte hålla tyst. Jag vill att alla ska ha rätt till ett drägligt arbetsklimat utan att behöva känna ångest över att gå till jobbet och vara på sin vakt hela tiden.
Tystnadskultur bygger inga kreativa arbetsplatser, bara skrämda människor.
Förtryckande tystnadskultur
Det är inte enbart kvinnor inom media, film, teater och opera som är drabbade utan även gymnasieelever, jurister och politiker. Alla skriver under på att det förekommer sexuella trakasserier och sexism på deras skolor och arbetsplatser. Snart kommer även vittnesmål från kyrkoanställda, journalister, restauranganställda, idrottsvärlden, pr-, reklam-och kommunikationsbranschen, vården och akademien med flera.
Inte alla män förtrycker. Det finns även kvinnor som gör det. Och inte alla kvinnor är drabbade. Men det är ett strukturellt problem som innebär att många väljer att lägga locket på istället för att förebygga övergrepp.
Ett problem som drabbar halva mänskligheten. De som säger ifrån vet att de riskerar att förlora både uppdrag och sin plats i jobbgänget om de säger ifrån. Skam och skuld är det som håller många tillbaka från att anmäla och belysa oförätter.
Ett obehagligt förtryckarmönster
Ett mönster som tydligt går igen i alla Metoo-upprop kring de sexuella trakasserierna är följande:
Äldre och mer erfaren (oftast) manlig medarbetare eller chef utnyttjar ung praktikant, vikarie, projekt- eller visstidsanställd. Den som är längst ned på stegen och som inte vågar säga ifrån för att inte missa en chans till drömjobbet.
Inte helt ovanligt sker många trakasserier också i samband med personalfester eller afterworks där det serveras alkohol. Något som förmodligen inte skulle ha gjort i ett mer nyktert tillstånd för det mesta, även om många även vittnar om övergrepp i dessa fall också, tyvärr. Det är ju också helt skandalöst.
De, som trakasseras, har liten trygghet på sin arbetsplats då de inte är tillsvidareanställda och saknar kunskap om hur de ska agera när de blivit utsatta. De tror de är isolerade med sina upplevelser och vågar inte berätta av skam. Men ofta finns det fler än en person som har blivit utsatt, så därför måste att övergreppen synliggöras.
Tystnadskulturen skyddar bara förövarna.
#Metoo skriver historia
Därför är Metoo-uppropet så bra. Det är en slags massterapi, utsatta inser äntligen att de inte är ensamma. Förövarna tappar sina bundsförvanter och arbetsgivarna tvingas agera när det blir känt för en större allmänhet. Visst är det sorgligt att det ska behövas ett sånt här upprop för att få arbetsgivare att agera trots att flera utsatta och deras jobbarkompisar har försökt att anmäla övergrepp i åratal. En del våldtäktsfall har gått till domstol men lagts ned på grund av brist på teknisk bevisning och förövarna har släppts fria. Men det innebär inte att de är utan skuld.
Ja, det är sorgligt. Men det är nu det händer. Det är nu som tystnadskulturen bryts. Det är nu historia skrivs. Och jag är så stolt att jag får vara med om det. Det bör du också vara för nästa generations skull. Kanske är detta det största som har hänt i Sverige sedan kvinnlig rösträtt som vi fick för snart hundra år sedan.