Foto: Henry Hustava
Ingen vill tala om skam. Ju mindre du vill prata om det desto mer har du.
Det är ett citat av sociologen Brené Brown som jag har tänkt mycket på de senaste dagarna. Ett exempel på hennes tes, som har följt mig genom åren, var när jag fortfarande jobbade som journalist. Alla journalister gör misstag men ingen vill riktigt erkänna dem. Vi ska ju ha koll på allt från minsta kommatecken till sista raden på budgetpropositionen. Trots megastress ska vi vara ofelbara och det är ju ingen.
Jag har upplevt att visa sig okunnig är en stor skam i kåren. Däremot är det ok att ställa dumma frågor, det ingår liksom i uppdraget att föra allmänhetens talan. Det är ju deras frågor vi ställer, inte våra egna.
En gång var jag på en journalistkurs där alla som ville på kvällen skulle berätta om en minnesvärd yrkesfadäs. Det handlade om att berätta om sitt allra skämmigaste uppdrag som journalist. Det var så kul. Vi tjöt alla av garv när vi fick höra om kollegors tillkortakommanden och flera gånger dök vi ned bakom varandras skämskuddar.
Jag minns att jag berättade om när jag en gång hade blandat ihop två politiker med samma namn. Jag hade ingen erfarenhet av de här politikerna och receptionisten förstod inte heller när jag ringde för en telefonintervju att jag inte visste att det fanns två politiker med samma namn. Inte heller politikern frågade upp om han verkligen var rätt person jag sökte.
Det blev ingen skandal direkt, men orsakade lite huvudbry för den politiker som jag trodde att jag hade intervjuat. Helt plötsligt att hade han framfört en disparat åsikt än sitt eget parti. Nästa gång jag ringde receptionisten för att be om ursäkt för fadäsen då frågade hon mig tydligt VEM av de två politikerna jag sökte. Det var förstås skämmigt för oss båda men inget som startar ett världskrig. Vi var bara mänskliga och därmed felbara.
Vid en annan journalistträff med helt andra journalister föreslog jag att vi skulle göra samma övning med att dryfta våra skämmigaste yrkesminnen. Det var ju så kul. Men förslaget föll helt platt till marken. Ingen öppnade munnen. Jag var den enda som hade gjort bort mig av alla närvarande. Alla andra var perfekta. De hade putsat sina rustningar blanka mot omvärlden, inget som kunde förstöra glansen fick sippra ut oförhappandes. Den gången var inte miljön så tillåtande som jag trodde. Det knöt sig i magen. Det var antagligen som Brené Brown säger att de hade mer skam än de flesta att dölja.
Ingen ska behöva berätta om skämmiga saker utan att de själva vill det. Det är självklart. Det är inte det jag menar. Men samtidigt ju oftare du vågar glänta på dörren och pysa ur dig små skämmiga berättelser från ditt liv, desto mer hjälper du din näste med dennes skam och du blir mänskligare. Det behöver inte vara mycket. Att våga visa sig sårbar för varandra är en stor tröst. Sårbara människor är det vackraste och roligaste som finns. De som vågar släppa rustningen och vara människa tillsammans med andra, det är de du kommer ihåg, eller hur?
Hur upplevde du det här inlägget? Var kittlar det i dig? Har du någon liknande berättelse att dela?
”Enda sätter att inte göra några fel, är att göra ingenting. Och det är verkligen inte rätt!”.
Jag instämmer i att vi även ibland behöver lyfta fram rosten på våra rustningar, för att tillsammans bli klokare.
Nej, det blir ju sååå himla tråkigt. Vi gör misstag hela tiden, det finns ingen som är perfekt.
Åh jag tycker skam är både spännande och intressant och skäms gör jag varje dag. Har till och med skrivit en bok om det och gör kurser om skam…. http://www.charlottecronquist.org/books/#/ingen-skam-i-kroppen/
Ja, älskart. Det är bra för livsnerverna. Ska kolla in din bok också.
Men åh, vad spännande. Länka hit, så jag får läsa.
Aj, lite jobbigt, men vännen kommer säkert över det om du förklarar dig. Det är jobbigt med kritik om den bara är envägsriktad mot någon annan. Det är så lätt att kritisera men svårare att förklara hur det verkligen känns inom en. Du får utgå från dina egna känslor i situationen.
En viktig sak när det gäller skam är att skilja den från skuld. Skam handlar om den jag är, emedan skuld berör något jag gjort. Därför är skammen så svår att tåla, egen eller andras, för den vidrör mitt innersta jag. Essensen av min varelse. Djupast går den när det handlar om att skämmas för att jag finns.
Skulden däremot handlar om mina handlingar Och det är lättare att bära. Jag kan be om ursäkt för mina handlingar. Men att ursäkta min existens, det gör för ont och är också orättfärdig.
Det är sant. Men även skuld kan kännas skämmigt ibland. Det tog ett tag innan jag vågade närma mitt misstag med distans.
Det är därför det är viktigt att lära sig att skilja dem åt. Båda är obehagliga och ibland går de i varandra, men jag vidhåller att de är olika i sin grundval.
Ja, det är snårigt. Jag ska reda ut det också.
Det jobbigaste jag varit med om som reporter var när jag i direktsändning totalt tappade bort namnet på intervjupersonen. Fullkomligt blankt i skallen var det, även fast jag hade hennes namn textat med stora bokstäver på det block jag höll i. Väl tillbaka på tv-huset fick jag ta del av andras fadäser, till och med Sverker kom fram och gav mig en ryggdunk.
Otroligt läskigt med livesändning. Bra jobbat!
Hahaha…sårbarhet är attraktivt.