Jag kramar om mitt nioåriga-jag

Kramar

När jag var nio år hade jag en fröken som jag tyckte mycket om. Hon hette Gudrun. I klassrummet hade vi stora fönster och där stod stora fina rosa flitiga lisor. Det gillade jag. Det gjorde vårt klassrum så mysigt. Hon var min fröken i tredje klass. Sedan skulle jag flytta till en större skola i fyran och det var antagligen därför jag inte ville byta skola. Jag ville vara kvar med Gudrun i vårt fina klassrum.

Hon var ganska bestämd men rättvis. Det märkliga var att jag kände att hon brydde sig om mig.

På riktigt.

Hon hade alltid ett gott öga till mig. Jag vet inte varför. Men jag tror att hon såg att jag behövde det. Hon hade koll på mig.
Mina föräldrar vara skilda och jag var liten och vilsen.

Jag gick igenom en ganska mörk period när jag var nio år. Jag var rädd för allt.

Jag var mörkrädd och kunde sitta och elda upp mig i min ensamhet i soffan framför tv:n tills jag bara satt och skakade av ångest och grät. Garderobsdörrarna i mitt sovrum skulle vara ordentligt stängda när jag skulle sova annars flippade jag ut fullständigt. Mamma fick kontrollera dem noga åt mig. Jag vågade nämligen inte själv.

När jag besökte Island i maj förra året så mediterade vi över personer som betytt något särskilt i ens liv. Jag såg då Gudrun. Jag såg hur hon behandlade mig. Jag förstod då att hon var en av få vuxna i mitt nioåriga liv som hade brytt sig om mig.

Jag blev rörd när jag tänkte på henne.

Jag funderade lite på om hon fortfarande levde men släppte tanken.
Jag stötte på hennes son efter sommaren och tänkte säga något om hans mamma men avbröt mig själv eftersom jag inte hade pratat med honom sedan vi var små.

I dag kom han in på mitt kontor och pratade med en kollega. Jag tänkte igen att jag kanske skulle säga något men värjde mig. Det kändes för privat.

Då kommer han plötsligt  fram till mig och presenterar sig och berättar att han visste vem jag var och att han hade läst min blogg med mera och säger plötsligt:

”Visst hade du min mamma som lärare?”

Jag bröt nästan ihop: ”Ja?…lever hon?”

” Ja, hon lever och är 81 år idag.”

Jag kunde knappt hålla tårarna borta. Min inre sårbarhet som jag kände som nioåring bubblade upp inom mig.
Jag märkte att han blev lite tagen av min plötsliga rörelse. Jag förklarade att jag upplevde att hon var en varm person som brydde sig och att jag hade det ganska stökigt hemma den tiden och att hon hade varit ett bra stöd för mig.

Han berättade att flera han träffat som hade haft hans mamma som lärare sagt ungefär samma sak, trots att han själv hade upplevt henne som ganska hård.

Jag framförde en hälsning till henne givetvis.

Det kändes fint att få sluta cirkeln och ge mitt nio-åriga jag en extra kram nu när tårarna inte riktigt vill sluta trilla.

6 thoughts on “Jag kramar om mitt nioåriga-jag

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Follow

Get the latest posts delivered to your mailbox: