Hoppa till innehåll

Existensiell hälsa: Upplevelse av förundran – del 8

Photo by Pacific Austin on Unsplash

Vårt vardagsrum har utsikt mot Bräntberget i Umeå. Jag fick en snygg röd sittriktig stol med pall, som julklapp förra året. Där sitter jag bekvämt och många gånger varje dag och tittar ut, reflekterar och upplever en stark förundran.

De allra flesta som kommer hem till oss säger spontant att vi har så vackert vardagsrum. De ställer sig vid fönsterväggen och tittar ut mot Bräntberget och alla uppvuxna träd intill Bräntbergsskolan. De tittar också ned på vår trädgård med hallonland, äppelträd, häggmispel och svartvinbärsbusken.
Det ser inte rummet, utan förundras över den tillgängliga utemiljön. Särskilt när träden är som vackrast i alla nyanser av gul, rött och orange.
Utemiljön växlar med årstiderna och så här års längtar jag till snön på berget. Det är magiskt när det är belyst och det kryllar med barn i alla åldrar, som åker upp och ned i backen.
Ofta får vi höra att vi borde flytta till en mindre lägenhet, nu när vi är äldre och inte orkar sköta hem och trädgård på samma sätt som tidigare.
Men hur skulle jag kunna lämna denna upplevelse av förundran varje dag, flera timmar året om och i min sköna stol med denna fantastiska utsikt?

I över 50 år på Mariehem

Jag är uppvuxen vid Lillån, nära flygplatsen och flyttat med en halv mils radie under mina 75 år. Mina olika utbildningar var i ”stan”. När jag gick sjuksköterskeskolan bodde jag intill sjukhuset och som sjuksköterska fick jag tillgång till en trea på Mariemsvägen 7. Mellan åren 1966 och fram till detta år – över 50 år, har jag bott på Mariehem i Umeå.
Jag förundras fortfarande och varje dag över att Mariehemsängarna med promenadstråk runt dammen får finns kvar och inte blir en marknad för bostäder och företag.
Nästan varje dag tar jag en promenad runt ängarna och möter ofta många människor, som cyklar, matar änderna vid dammen med sina barn, spelar brännboll, rastar hunden eller springer.
Allt detta väcker min tacksamhet och förundran. Jag kan se, höra lukta, smaka känna och gå med mina stavar eller småspringa mellan lyktstolparna – runt mina älskade ängar. Över 50 år har jag fått vara en del i denna uppevelserika utemiljö!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.